Fan. Kan det vara så att jag har hamnat i ännu en svacka? Nu när solen skiner på den gnistrande, men ändå så förjävliga snön. Jag känner inte den minsta glädje i något vardagligt. Jag drömmer mig bort till lov och Stockholmsresa som automatiskt betyder ledighet från skolan. Jag tar på mig så mycket jobb som möjligt för att slippa skolan och när jag väl vill gå till skolan så blir man bara besviken och mött av kyliga personer.

Jag undrar ofta om det är något fel på mig. Jag gled på något rosa supermoln i början av tvåan som snabbt försvann. Nybörjartur kanske? Nu känner jag mig som samma person jag var i ettan. Blyg och tillbakadragen. Satt alltid ensam vid ett bord, längst bak i klassrummet. Ovälkommen är ordet jag söker! Jag kommer ofta på mig själv funderandes på hur jag egentligen känner för min klass. Det är ju en jättefin och rolig klass, men ännu en gång så känner jag mig så jävla ovälkommen! Är jag otrevlig på något sätt? Passar jag inte in mer personerna som jag tvingas umgås med fem dagar i veckan? Man kanske är en ensamvarg ändå, eller så kanske jag bara har hamnat i helt fel sällskap?

Jag är less på skiten som jag har varit tvungen att leva med genom nästan hela högstadiet och nu även i gymnasiet. Men vad ska jag göra? Jag kan inte fly som en fegis men jag orkar inte stanna kvar. Jag kanske bara är paranoid och tror att alla hatar mig? Kanske behöver jag hjälp? Eller så kanske det helt enkelt är så att folk går bakom min rygg, skrattar och egentligen inte alls vill veta av mig. Just nu skiter jag i vilket, det enda som lockar är en varm säng som jag får ha helt för mig själv. Jag trodde att jag hade allt, men det visade sig att jag hade mindre än jag någonsin kunnat tro.