För några veckor sen kom jag till skolan och möttes av en arg liten mening. Sen dess har jag och den personen inte pratat med varandra, inte kollat på varandra. Ignorerat varandra helt enkelt. Fråga mig inte varför och ifall jag skulle fråga henne så skulle jag antagligen få höra att det är jag som har gjort något fel. Det var en person som jag faktiskt litade på och berättade allt för. Så att bara bli utstött helt plötsligt gör ganska ont. Tro mig, jag vet. Been there, done that liksom.

Jag anser mig själv vara en ganska bra vän. En sån där "hoppar du så hoppar jag"-vän. Finns säkert många som inte håller med mig eftersom att jag ofta får höra att jag är bitchig och dryg. Jag är ärlig, men älskar mina vänner, de få vänner jag har då. Men mina vänner är det bästa jag har, folk man kan fula sig med, skratta och gråta. Just nu känner jag mig ruskigt ensam trots att jag är omgiven av en massa personer. Jag känner ingen närhet till någon, de jag trodde var nära och kära vänner har jag börjat tvivla på och de har börjat hålla sig undan från mig. Jag flyter omkring bland skarorna och går till den som tar emot mig, skrattar lite och går sedan vidare.

Sen i slutet på ettan har jag blivit mer och mer öppen och social, faktiskt vågat prata med folk. Detta har såklart resulterat i en större bekantskapskrets. Leder detta automatiskt till att man inte får några "nära" vänner utan bara bekanta? Då hade jag nästan föredragit att fortsätta vara den där blyga och rädda lilla tjejen som bara var med en eller två personer.

Fasiken så emo jag låter, jag tycker så synd om mig själv. Men skitsamma då, man får faktiskt tycka synd om sig själv ibland. Hur som helst, den där personen som jag pratade om i början. Hon verkar inte bry sig, så varför ska jag bry mig? Jag har alltid varit hennes vän och är det fortfarande, duger inte det så är det väl hennes förlust. För jag är ruskigt less på att bli kastad hit och dit och bara duga när ingen annan finns. Då är jag nog fasiken hellre ensam än ett andrahands val.