(Måste bara påpeka att bilderna såg jävligt äckliga ut. På den högra ser det ut som att jag inte har någon tumme. Haha!)

Ringar från Glitter, Indiska och H&M Armband från Vila.

 

 

 

 

Fan. Kan det vara så att jag har hamnat i ännu en svacka? Nu när solen skiner på den gnistrande, men ändå så förjävliga snön. Jag känner inte den minsta glädje i något vardagligt. Jag drömmer mig bort till lov och Stockholmsresa som automatiskt betyder ledighet från skolan. Jag tar på mig så mycket jobb som möjligt för att slippa skolan och när jag väl vill gå till skolan så blir man bara besviken och mött av kyliga personer.

Jag undrar ofta om det är något fel på mig. Jag gled på något rosa supermoln i början av tvåan som snabbt försvann. Nybörjartur kanske? Nu känner jag mig som samma person jag var i ettan. Blyg och tillbakadragen. Satt alltid ensam vid ett bord, längst bak i klassrummet. Ovälkommen är ordet jag söker! Jag kommer ofta på mig själv funderandes på hur jag egentligen känner för min klass. Det är ju en jättefin och rolig klass, men ännu en gång så känner jag mig så jävla ovälkommen! Är jag otrevlig på något sätt? Passar jag inte in mer personerna som jag tvingas umgås med fem dagar i veckan? Man kanske är en ensamvarg ändå, eller så kanske jag bara har hamnat i helt fel sällskap?

Jag är less på skiten som jag har varit tvungen att leva med genom nästan hela högstadiet och nu även i gymnasiet. Men vad ska jag göra? Jag kan inte fly som en fegis men jag orkar inte stanna kvar. Jag kanske bara är paranoid och tror att alla hatar mig? Kanske behöver jag hjälp? Eller så kanske det helt enkelt är så att folk går bakom min rygg, skrattar och egentligen inte alls vill veta av mig. Just nu skiter jag i vilket, det enda som lockar är en varm säng som jag får ha helt för mig själv. Jag trodde att jag hade allt, men det visade sig att jag hade mindre än jag någonsin kunnat tro.

DETTA är inspiration!

 

Då var den dagen över. Ett tio timmars arbetspass senare. Ett oväntat, väldigt trevligt och väl behövt besök senare.  En trött Mikaela med extrem värk i axlar och nacke. Det är en dag imorgon också. Den dagen betyder arbete och nöje blandat med arbete. Jag och Yäz har fixat presskort till inomhusfestivalen Minus 30 här i stan. Vilket betyder att vi får vara sådär coola och stå längst fram vid scenen och fota med våra bad-ass systemkameror. Tror det kommer bli en succé.

Såg de två sista avsnitten av Glamorama nyss. Fantastiskt bra show. Älskar alla tre. Fast jag måste favorisera Anna Hibbs lite, hon är typ min idol nu. Helt galet bra kvinna må jag säga! Anna! Jag kan vara din assistent! Sorgligt att den redan är slut, men jag ska fan ringa och skrika åt tv3 ifall de inte gör en till säsong!

Nu är det på tiden att gå och sova. Som sagt, det är en dag imorgon också. Hoppas nu att ni får en riktigt fin helg!

Jag är totalt slutkörd! Igår gick jag skola till tre, hade två möten, en artikel att skriva plus att jag var i stallet i typ tre-fyra timmar. Idag steg jag upp klockan sju för att jobba till fem. Nu ligger jag här i sängen, helt utslagen och orkar knappt kolla på datorn. Det är en vecka med många bollar i luften. Överlever jag? Man kan ju alltid hoppas. Jobbet blev lite enklare av en doft av nyduschad som var i min näsa hela dagen. Nu ska jag bara sova och ladda inför morgondagen. Skola+jobb. Heja Mikaela!

 

 

 

Vilken jävla kväll, rent ut sagt. Om jag hade varit 18 så hade jag gått ut och tröstsupit nu. Först förlorar Luleå Hockey ödesmatchen mot Timrå, inget slutspel för Luleå denna säsong. Jag kommer hem och slänger mig i soffan för att heja på Salem i Melodifestivalen. Han ligger etta efter juryns röster. Men vad händer sen? Han får bara 88 poäng av folket. Istället vinner Anna Bergendahl med sin Amy Macdonald kopia. Inte nog med att jag måste flytta från Luleå, jag måste flytta från Sverige också! Usch vilken dålig kväll! Lägg ner både hockeyn och Melodifestivalen för fan!

 

 

För några veckor sen kom jag till skolan och möttes av en arg liten mening. Sen dess har jag och den personen inte pratat med varandra, inte kollat på varandra. Ignorerat varandra helt enkelt. Fråga mig inte varför och ifall jag skulle fråga henne så skulle jag antagligen få höra att det är jag som har gjort något fel. Det var en person som jag faktiskt litade på och berättade allt för. Så att bara bli utstött helt plötsligt gör ganska ont. Tro mig, jag vet. Been there, done that liksom.

Jag anser mig själv vara en ganska bra vän. En sån där "hoppar du så hoppar jag"-vän. Finns säkert många som inte håller med mig eftersom att jag ofta får höra att jag är bitchig och dryg. Jag är ärlig, men älskar mina vänner, de få vänner jag har då. Men mina vänner är det bästa jag har, folk man kan fula sig med, skratta och gråta. Just nu känner jag mig ruskigt ensam trots att jag är omgiven av en massa personer. Jag känner ingen närhet till någon, de jag trodde var nära och kära vänner har jag börjat tvivla på och de har börjat hålla sig undan från mig. Jag flyter omkring bland skarorna och går till den som tar emot mig, skrattar lite och går sedan vidare.

Sen i slutet på ettan har jag blivit mer och mer öppen och social, faktiskt vågat prata med folk. Detta har såklart resulterat i en större bekantskapskrets. Leder detta automatiskt till att man inte får några "nära" vänner utan bara bekanta? Då hade jag nästan föredragit att fortsätta vara den där blyga och rädda lilla tjejen som bara var med en eller två personer.

Fasiken så emo jag låter, jag tycker så synd om mig själv. Men skitsamma då, man får faktiskt tycka synd om sig själv ibland. Hur som helst, den där personen som jag pratade om i början. Hon verkar inte bry sig, så varför ska jag bry mig? Jag har alltid varit hennes vän och är det fortfarande, duger inte det så är det väl hennes förlust. För jag är ruskigt less på att bli kastad hit och dit och bara duga när ingen annan finns. Då är jag nog fasiken hellre ensam än ett andrahands val.

 

pics: vagabond & topshop

 

 

 

 

Solen skinen, snön smälter lite smått och Mikaela är på superhumör! Har redan hunnit med en promenad och lunch hos pappa, nu väntar Inpuls x2 och sen sängen. Måste upp tidigt imorgon och slåss om biljetter plus att jag ska jobba. Aldrig en lung stund fast man har lov, men det är så det ska vara! Blir bara rastlös och irriterad. Hard working woman, det är vad jag är!

Pappa och hans sambo kom precis hem från deras två veckors semester, kryssning i Bahamas och chill i Miami. Jag har ju varit kattvakt åt deras två katter under denna tid och även bott i deras lägenhet. Nu har dom i alla fall kommit hem och självfallet har jag fått lite presenter. Tack tack tack säger jag bara!

Awesome Converse, höll på att dö när pappa plockade fram dom. Passade perfekt ;D

En fin klocka som tack för att jag har varit kattvakt och ett armband från Bahamas

Lite NY stuff, t-shirtar och godis